Precis som livet ska göra hos alla, det går upp och ner. Mitt med. Just nu är det lite mera neråt men jag kämpar, prtar med personal. Alla har de inte svaret på mina frågor men jag ställer dom ändå. Ibland bara svamlar jag fram men jag försöker alltid ta mig upp igen. Jag går nu inne i ett mantra där jag ständigt säger till mig själv "jag kan, jag vill och jag ska". Det mantrat har följt mig sedan jag var inlagd i Kristianstad och jag skulle flytta till ett gruppboende. Visst det slutade ju inte så bra men jag prövade mina vingar där också. Det var en tuff tid för mig och jag hamnade lite i skymundan. Personalen tog för givet att jag klarade allting men jag dolde det så bra. Jag har mina dåliga sidor och jag har mina bra. Just nu vet jag inte vilka som är vilka för jag har tappat bort mig lite på vägen. Nu görs ju utredningen så nu kanske jag får svar på mina frågor om varför jag är som jag är. Men det tar tid, all denna väntan. Och mitt landsting och min kommun gör inget förrän utredningen är färdig. Vart jag ska sen vet jag inte, det blir nog ett litet gruppboende till en början. Allt för att få mig att sköta om mig själv (tror jag).
Det kan också hända att de inte släpper på mitt LPT och låter det vara öppet och då måste jag verkligen visa att jag kan rå om mig själv och sköta allting annars åker jag in igen och då har allt kämpande varit förgäves. Tack alla ni som stöttar mig, det betyder så himla mycket.

kram
ANKi