Mitt liv just nu är inget att hurra för. Jag år uselt och vet inte vad jag ska göra för att skäppa ut det. jag har en förmåga att låta allting stanna inom mig för jag biter ihop. Även om mina k-personer har sagt att jag absolut inte ska göra detta men jag är så van vid det. Jag är rädd för att släppa ut saker om jag inte vet till 100% att det kommer finnas någon där. Visserligen säger personalen att det kommer finnas någon där om jag faller men jag är lika rädd ändå. Jag vill släppa ut allt men hur ska jag göra det om det är något som säger stopp. Rädslan är för stark. Jag har så himla mycket i bagaget att jag inte vet vart jag ska börja. Ska jag börja med det jag känner nu eller ska jag ta saker som har varit innan. Jag vet absolut inget som är det bästa. 
Ska jag prata om Lasse eller ska jag prata om mina andra tankar. Men Lasse är ingen tanke han är min sk demon vän, han finns där överallt men personalen ser honom inte. Varför det bara är jag som ser honom vet jag faktiskt inte men de säger att det är hjärnspöken. Då kan jag säga att jag har haft hjärnspöken länge. Ibland säger personalen att jag ska tänka på om det inte bara är starka tankar jag har men då blir jag förvirrad. För mig är det Lasse som en riktig person. AH jag blir rent ut sagt galen på detta.
Är det någon som har en liknande känsla, upplevelse?? Berätta då gärna för mig!
Jag undrar då bara hur länge det ska vara så här?? jag orkar snart inte stå emot. Jag tappar balansen i "er" värld och fölorar mig in i min egen. Där är jag trygg och inte en som inte passar in...

kram
ANKi

 

När ska jag våga be om hjälp?? När allting redan är kaos eller innan det blir kaos?? Visst jag får hjälp av mina kontaktpersoner för de vet iaf lite om vad jag behöver hjälp med men den andra personalen har inte riktigt hittat dit, de är liksom dåliga att läsa mitt schema som personalen har inne på kontoret. Där inne står det klart och tydligt vad de ska stötta mig i. Ändå händer det att de kan säga " Det är ju bara att börja städa", men det är inte så bara med det. Jag klarar inte av att bara sätta igång. Idag har jag och H iaf städat mitt rum, jag tog garderoben och hon resten av rummet och då måste jag poängtera att min garderob såg ut som ett krig. Det dumma med städningen var att jag inte hann lägga det i mina färgkombinationer, det MÅste göras sen.
Jag känner mig så löjlig just nu när allting börjar komma upp till ytan. Allt det som de "trodde" att det inte var ett problem har nu kommit fram att det är de. Jag öppnade mig totalt för L. Hon fick mig att känna ett starkt förtroende för henne och då kom allting upp till ytan. Det var jobbigare att sitta hos henne än hos psykologen i denna utredning.
Jag börjar tröttna på att spendera mitt liv på "sjukhus". Jag har ägnat ganska många år sammanlagt på sjukhus. Snart har det gått 1 år sen jag kom hit till växjö, ett år sedan det hemska hände. Och minnen finns kvar, det där onda. Alla besök på CLV i Växjö. Alla sövningar och omläggningar, nej fy fan vad jobbigt det var. Kommer iof aödrig att glömma det för det onda syns så tydligt. Visst jag gömmer det med kläder men det finns ju tidpunkter då man måste vara lite mindre klädd och då syns det verkligen.
Då är frågan nu...ska jag prata med P eller strunta i det???

kram
ANKi

Jag vill skriva om mitt självskadebeteende för att dela med mig om hur jag känt det de gånger jag tagit till den biten. Jag är fortfarande inte helt skadefri men jag har verkligen kommit en bit på väg. När jag var inlagd på karlshamnsavd. så hände det att jag skadade mig nästan varje dag. Det blev många turer till KAVA(kirurgiskakutvårdsavdelninge) i karlskrona. Jag kommer inte att skriva ner hur jag skadade mig för det är inte väsentligt utan det är att jag tog till den metoden som är det sk felet. För jag skadade inte bara mig själv utan också de i min omgivning. men jag tänkte inte på det och jag tänkte inte på konsekvenserna av mitt handlande. Jag såg bara mig själv och ingen annan.
Jag var 12 första gången då jag förökte skada mig själv och jag visste inte riktigt vad det var jag sysslade med. Sen tog det några år och sen började det på "allvar". Det var i skolan som dom upptäckte det när det råkade synas på min handled. Sen blev BUP indraget men det var förgäves. När jag var där på mötena så sa jag inte ett dugg, jag var inte redo att prata om mig själv.
Åren gick och mitt självskadebeteende gick i vågor. Men tankarna fanns där hela tiden.
Sen blev jag inlagd på BUP och efter några månader där så började mitt beteende växa sig allt större, jag var absolut inte snäll mot min kropp. Jag åsamkade den skada nästan dagligen. Skulle fått en fosterfamilj men det blev aldrig så för jag var för "sjuk" för att bo i ett sk vanligt hem. Kom istället till ett behandlningshem, visst där slutade jag att skada mig under den perioden då jag bodde där men när jag fick en egen lägenhet så kom det tillbaka igen. Jag skadade mig nästan jämt, på ett aller annat sätt. Jag var inne på sjukhuset i Kristianstad otaliga gånger så till slut så kände de ju igen mig där inne. Jag förstod inte vidden av mit handlande för jag var alldeles för egoistisk. Att kanske andra som sökte hjläp inte fick någon hjälp för jag var ofta tvungen att opereras.
Jag slutade aldrig helt med mitt beteende. Jag skadade mig både när jag var inlagd på psyk och när jag var hemma. Varför det var så vet jag inte men jag kan tänka mig att det är ett stort rop på hjälp. Och sen ville jag känna en smärta som jag inte kunde känna i vanliga fall. Till slut sökte jag anledningar för att få skada mig, det blev ett beroende och ett måste. Jag kunde inte låta bli. Innan jag kom hit till växjö så var jag ju inlagd i karlshamn och där hade jag inga hämningar, jag skadade mig jämt. Både när jag hade vak och när jag inte hade det. Jag dolde vad jag kände i min sår. Jag ville skydda mig själv på något sätt. Så jag gömde mig bakom den fasaden. Att skada sig var min grej, då alltså.
Sen gick det inte mer, jag gjorde något väldigt allvarligt som inte kunde förstöra bara mitt liv utan även andras.
Det var då jag kom hit till växjö, de hade inte de förutsättningarna för att ge mig fortsatt vård i Karlshamn. Jag skickades hit till växjö och då hade jag verkligen nått botten. Längre ner i psykiatrivärlden kommer man inte. Nu kan det bara vända. Jag har inte skadat mig så allvarligt igen och kommer aldrig att göra det. Visst jag har mina motgångar men jag försöker resa mig lika snabbt igen.
kram
ANKi

Vart ska jag börja någonstans...hmm
Första gången jag drack alkohol var jag nog 12-13år gammal. I början var det bara vid sk högtider som valborg, skolavslutning, midsommar mm. Vi samlades nere i Hällevik och drack. Jag var nog 14 när jag drack mig riktigt as kalas första gången. Då mötte jag tyvärr min kusin och hennes man och barn nere vid kiosken. Jag sprang fram till dem och hojtade och skrek. Tack och lov sade de inget till min pappa som jag bodde hos då.
Som sagt det var ju inte varje helg vi drack men när vi väl drack då drack vi. Min relation med alkohol är som så att när jag börjar kan jag inte sluta. Jag hade en liten spärr när jag var mindre men ju äldre jag blivit desto lägre är den.  När jag var ca16år drack jag mig så berusad att jag hamnade på intensiven i Karlshamn, jag hade däckat och ambulansen kom och hämtade mig i Olofström. Vi hade varit ett gäng tjejer som suttit och druckit öl i en bastu för att sedan dra vidare till en annan fest där det var shotsrace. När vi km ner till marknaden så var jag så full att jag nästan på en gång trillade i gräset och däckade. Vaknade inte när de ruskade om mig så ambulansen tillkallades. Efter den gången blev jag lite mera försiktig med alkohol, för ett tag.
När jag var 17 så testade jag hasch för första gången. Jag var hemma hos en kompis och han hade inhandlat lite. Jag var inte feg för att testa men för feg för att sedan ta mig hem. Så jag sov över hos denna kompis som sedan försäg mig med mitt röka. När jag kände smaken på rökat så försvann alla mina problem. Jag befann mig i himmelriket. Allting var så ljuvligt. Det var helt klart bättre än alkohol. Jag började må allt sämre allt eftersom dagarna gick och sen kom det datumet då jag blev inlagd på BUP i karlskrona. Då var det inget missbruk, varken av droger eller alkohol. Jag blev "ren" och var det i ca 2år.
Efter BUp, behandlingshem och eftervård, stod jag nu själv i en lägenhet i Kristianstad. Jag fick mitt första återfall, stack iväg på kvällen och kom tillbaka till lägenheten med några gram cannabis. Sen var det igång igen. Men nu var det extra viktigt att dölja det. Jag gick ju i skolan varje vardag och umgicks med vänner på helgerna. Skulle jag våga röka när de var med eller skulle jag hålla allt för mig själv. Mina föräldrar var inte så ofta hemma hos mig så för dom var det lätt att dölja. Jag vet inte om de på skolan märkte något men jag rökte nästan varje kväll innan jag skulle lägga mig. Så höll de på under gymnasietiden, då var jag mellan 19-22. Sen när skolan var slut, då hade jag ingen grund att stå på, vänner försvann på sitt håll och började plugga på olika universitet och högskolor. Jag själv föll i träsket på min student och hamnade på PIVA i kristianstad. Sen gick det bara utför. Jag åkte in och ut på psyk, väldigt ofta efter att jag hade gjort mig själv illa eller stått på någon bro och tänkt hoppa. Vid nästan alla dessa tillfälle var jag påverkad. Det var ingen som sa något till mig att jag var det men de måste ju ha märkt det. En person märkte det direkt och det var en präst som jag hade kontakten med. Hon var ofta och hämtade mig på dessa broar och jag ringde henne så fort det var något. Tiden gick, jag rökte och drack. Hade inte många vänner. Kände mig ensam och det var en orsak för mig att fortsätta. Så här höll det på i några år. Jag hade ett uppehåll under tiden jag gick i behandlning för min ätstörning men sen var jag på det igen. Jag hade han som sålde till mig. Jag var med "gänget" ibland och ibland var jag själv. Hade lite uppdrag som gjorde att jag fick lite gratis.
Sen så kom den dagen då jag fick totalt ett psykbryt. Var hemma hos pappa. Skulle flytta tillbaka hem till Sölvesborg. Men jag var själv. Rökte lite och fick panik. Ringde PIVA i karlskrona och efter mycket om och men så kom jag dit. Sen den dagen 12/4 2009 har jag varit inlagd. Haft ett litet återfall när jag stack till kristianstad från karlshamn. Det är allt. Nu går jag i missbruksgrupp och är med i Länkarna. Jag vet inte hur långt jag har kommit i mitt tankesätt. Men det går framåt.
kram
ANKi

Jag har gjort många dumma saker mot mig själv. Både i nytert tillstånd och när jag varit full eller hög. Jag har utsatt mig själv för livsfara utan att tänka på att de saker jag gjort verkligen kan ta livet av mig.
Jag började skada mig själv när jag gick i 6an. Då var det en engångsföreteelse men inget som man göra när man bara är barnet. Jag mådde uselt och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det destruktiva blev min "räddning". Sen var det som om detta med självskador bara eskalerade, ingen fick se mina armar, där fanns sår och ärr som var min hemlighet. Det dröjde ända tills jag gick i 8:an då det var en kompis som upptäckte ett sår på min handled. Kaoset som kom efter det var inte nådigt. Kaos utbröt på skolan, mina föräldrar kom dit, skolsyster försökte prata med mig men jag bara skrek och grät. Jag visste inte hur jag skulle förklara detta, det hade liksom blivit en del av mig själv. Hur jag kom på tanken att skada mig vet jag inte det har jag nog förträngt. BUP blev inblandad och socialen. Allting blev så stort. Men det jag hade sysslat med var ju ett rop på hjälp, det kan jag se idag men då visste jag nog inte det. Många av mina lärare stöttade mig, följde med mig till BUP. Jag började redan då att samla mina tankar och funderingar i en ryggsäck bak på min rygg. Det gick några år, jag fick en stödfamilj, gick ett år på ovårdnadsprogrammet och det flöt väl på ganska bra. Men sen hoppade jag av den linjen och valde istället att läsa musik i min hemkommun. Jag började att må sämre igen, gick i en tjejgrupp i Kristianstad. Men mitt mående blev bara sämre och sämre. Till slut kom jag fram till att mitt liv skulle avslutas. Jag planerade in i den minsta detalj. Allt skulle ske efter tjejgruppen, men där såg gruppledaren att det var något på tok med mig. Hon fick ur mig vad det var och att jag inte ville finnas till längre. Hon körde mig till Psyk i kristianstad där jag fick spendera natten på BUP. Dagen efter blev jag körd till Blekinge eftersom det var mitt hemlandsting. Träffade min öppenvårdkontakt och min psykolog. De bestämde att det skulle bli inläggning på BUP i karlskrona. Jag skulle vara där under ca en vecka men det blev mer än ett år. Under denna tid så hade jag nästan vak hela tiden, jag skadade mig nästan dagligen. Det blev mitt sätt att leva, jag gjorde  inga försök till att få det bättre. Jag hade nästan "klippkort" upp till den somatiska akuten. Mitt liv kretsade kring självdestruktiviteten, det var jag. Jag tyckte inte att jag var någon utan det. Hur länge skulle detta fortsätta??? (fortsättning följer)

Under kan verkligen ske vare sig man tror på det eller inte. Jag anser att det har skett ett under med mig sedan jag kom till växjö. Jag har blivit så mycket bättre på bara ett år. Jag har kämpat och kämpat och åter kämpat. Dagar och nätter. Så myscket ångest och hjärnspöken och ändå finns jag.
Så många gånger jag gjort mig själv illa på de mest drastiska vis, det är ett under att inget allvarligt har hänt.
Visst på kroppen syns det ärr efter otaliga gånger av självdestruktivitet, både på insidan och på utsidan. När jag befann mig i Karlshamn så skadade jag mig varje vecka och fick då åka till Karlskrona för operation men nu är det så himla mycket bättre. Jag har mina dalar men jag vet att det finns folk som fångar upp mig. Jag får vara glad, ledsen, arg utan att det ska kommenteras. Som sagt jag har mina dalar. Men jag ser ljuset någonstans där borta. Någon gång måste jag nå dit, jag vill så gärna.
Jag vill leva ett liv med "vanliga" problem, sådana som alla har. Men jag måste lära mig och acceptera vardagen som den är just nu och det är svårt.

Jag håller på med min utredning och sen får jag väl se vad den visar för något. Jag har 2ggr kvar och sen ska jag göra en amps-utredning också tillsammans med arbetsterapeuten. Och som jag skrivit innan, det tar tid. Och just nu har jag inte så mycket tålamod och ibland rinner bägaren över. Tårar kommer och rädslan finns där, jag undrar hur det kommer att se ut i framtiden. Vad vill jag och vad vill jag inte.
Men det är en bit kvar att vandra och jag hoppas att det kommer att gå vägen..
kram
ANKi