Jag har gjort många dumma saker mot mig själv. Både i nytert tillstånd och när jag varit full eller hög. Jag har utsatt mig själv för livsfara utan att tänka på att de saker jag gjort verkligen kan ta livet av mig.
Jag började skada mig själv när jag gick i 6an. Då var det en engångsföreteelse men inget som man göra när man bara är barnet. Jag mådde uselt och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det destruktiva blev min "räddning". Sen var det som om detta med självskador bara eskalerade, ingen fick se mina armar, där fanns sår och ärr som var min hemlighet. Det dröjde ända tills jag gick i 8:an då det var en kompis som upptäckte ett sår på min handled. Kaoset som kom efter det var inte nådigt. Kaos utbröt på skolan, mina föräldrar kom dit, skolsyster försökte prata med mig men jag bara skrek och grät. Jag visste inte hur jag skulle förklara detta, det hade liksom blivit en del av mig själv. Hur jag kom på tanken att skada mig vet jag inte det har jag nog förträngt. BUP blev inblandad och socialen. Allting blev så stort. Men det jag hade sysslat med var ju ett rop på hjälp, det kan jag se idag men då visste jag nog inte det. Många av mina lärare stöttade mig, följde med mig till BUP. Jag började redan då att samla mina tankar och funderingar i en ryggsäck bak på min rygg. Det gick några år, jag fick en stödfamilj, gick ett år på ovårdnadsprogrammet och det flöt väl på ganska bra. Men sen hoppade jag av den linjen och valde istället att läsa musik i min hemkommun. Jag började att må sämre igen, gick i en tjejgrupp i Kristianstad. Men mitt mående blev bara sämre och sämre. Till slut kom jag fram till att mitt liv skulle avslutas. Jag planerade in i den minsta detalj. Allt skulle ske efter tjejgruppen, men där såg gruppledaren att det var något på tok med mig. Hon fick ur mig vad det var och att jag inte ville finnas till längre. Hon körde mig till Psyk i kristianstad där jag fick spendera natten på BUP. Dagen efter blev jag körd till Blekinge eftersom det var mitt hemlandsting. Träffade min öppenvårdkontakt och min psykolog. De bestämde att det skulle bli inläggning på BUP i karlskrona. Jag skulle vara där under ca en vecka men det blev mer än ett år. Under denna tid så hade jag nästan vak hela tiden, jag skadade mig nästan dagligen. Det blev mitt sätt att leva, jag gjorde  inga försök till att få det bättre. Jag hade nästan "klippkort" upp till den somatiska akuten. Mitt liv kretsade kring självdestruktiviteten, det var jag. Jag tyckte inte att jag var någon utan det. Hur länge skulle detta fortsätta??? (fortsättning följer)