Jag vill skriva om mitt självskadebeteende för att dela med mig om hur jag känt det de gånger jag tagit till den biten. Jag är fortfarande inte helt skadefri men jag har verkligen kommit en bit på väg. När jag var inlagd på karlshamnsavd. så hände det att jag skadade mig nästan varje dag. Det blev många turer till KAVA(kirurgiskakutvårdsavdelninge) i karlskrona. Jag kommer inte att skriva ner hur jag skadade mig för det är inte väsentligt utan det är att jag tog till den metoden som är det sk felet. För jag skadade inte bara mig själv utan också de i min omgivning. men jag tänkte inte på det och jag tänkte inte på konsekvenserna av mitt handlande. Jag såg bara mig själv och ingen annan.
Jag var 12 första gången då jag förökte skada mig själv och jag visste inte riktigt vad det var jag sysslade med. Sen tog det några år och sen började det på "allvar". Det var i skolan som dom upptäckte det när det råkade synas på min handled. Sen blev BUP indraget men det var förgäves. När jag var där på mötena så sa jag inte ett dugg, jag var inte redo att prata om mig själv.
Åren gick och mitt självskadebeteende gick i vågor. Men tankarna fanns där hela tiden.
Sen blev jag inlagd på BUP och efter några månader där så började mitt beteende växa sig allt större, jag var absolut inte snäll mot min kropp. Jag åsamkade den skada nästan dagligen. Skulle fått en fosterfamilj men det blev aldrig så för jag var för "sjuk" för att bo i ett sk vanligt hem. Kom istället till ett behandlningshem, visst där slutade jag att skada mig under den perioden då jag bodde där men när jag fick en egen lägenhet så kom det tillbaka igen. Jag skadade mig nästan jämt, på ett aller annat sätt. Jag var inne på sjukhuset i Kristianstad otaliga gånger så till slut så kände de ju igen mig där inne. Jag förstod inte vidden av mit handlande för jag var alldeles för egoistisk. Att kanske andra som sökte hjläp inte fick någon hjälp för jag var ofta tvungen att opereras.
Jag slutade aldrig helt med mitt beteende. Jag skadade mig både när jag var inlagd på psyk och när jag var hemma. Varför det var så vet jag inte men jag kan tänka mig att det är ett stort rop på hjälp. Och sen ville jag känna en smärta som jag inte kunde känna i vanliga fall. Till slut sökte jag anledningar för att få skada mig, det blev ett beroende och ett måste. Jag kunde inte låta bli. Innan jag kom hit till växjö så var jag ju inlagd i karlshamn och där hade jag inga hämningar, jag skadade mig jämt. Både när jag hade vak och när jag inte hade det. Jag dolde vad jag kände i min sår. Jag ville skydda mig själv på något sätt. Så jag gömde mig bakom den fasaden. Att skada sig var min grej, då alltså.
Sen gick det inte mer, jag gjorde något väldigt allvarligt som inte kunde förstöra bara mitt liv utan även andras.
Det var då jag kom hit till växjö, de hade inte de förutsättningarna för att ge mig fortsatt vård i Karlshamn. Jag skickades hit till växjö och då hade jag verkligen nått botten. Längre ner i psykiatrivärlden kommer man inte. Nu kan det bara vända. Jag har inte skadat mig så allvarligt igen och kommer aldrig att göra det. Visst jag har mina motgångar men jag försöker resa mig lika snabbt igen.
kram
ANKi