När ska jag våga be om hjälp?? När allting redan är kaos eller innan det blir kaos?? Visst jag får hjälp av mina kontaktpersoner för de vet iaf lite om vad jag behöver hjälp med men den andra personalen har inte riktigt hittat dit, de är liksom dåliga att läsa mitt schema som personalen har inne på kontoret. Där inne står det klart och tydligt vad de ska stötta mig i. Ändå händer det att de kan säga " Det är ju bara att börja städa", men det är inte så bara med det. Jag klarar inte av att bara sätta igång. Idag har jag och H iaf städat mitt rum, jag tog garderoben och hon resten av rummet och då måste jag poängtera att min garderob såg ut som ett krig. Det dumma med städningen var att jag inte hann lägga det i mina färgkombinationer, det MÅste göras sen.
Jag känner mig så löjlig just nu när allting börjar komma upp till ytan. Allt det som de "trodde" att det inte var ett problem har nu kommit fram att det är de. Jag öppnade mig totalt för L. Hon fick mig att känna ett starkt förtroende för henne och då kom allting upp till ytan. Det var jobbigare att sitta hos henne än hos psykologen i denna utredning.
Jag börjar tröttna på att spendera mitt liv på "sjukhus". Jag har ägnat ganska många år sammanlagt på sjukhus. Snart har det gått 1 år sen jag kom hit till växjö, ett år sedan det hemska hände. Och minnen finns kvar, det där onda. Alla besök på CLV i Växjö. Alla sövningar och omläggningar, nej fy fan vad jobbigt det var. Kommer iof aödrig att glömma det för det onda syns så tydligt. Visst jag gömmer det med kläder men det finns ju tidpunkter då man måste vara lite mindre klädd och då syns det verkligen.
Då är frågan nu...ska jag prata med P eller strunta i det???

kram
ANKi