Åhh vad kul att gästblogga:) även om konkurensen om att få göra det inte var så hård.
Vem är jag då, jo jag är en tjej på 23 år som heter "Lilla My" och är bosatt i Göteborg eller Mölndal om man ska vara mer exakt.
Jag flyttade hit i början av året eftersom min pojkvän fick ett nytt jobb så det var bara för mej att välja - antingen flytta med honom hit eller att bo kvar på gamla orten. Valet var inte så svårt eller hur?!. Visst gör man allt för kärleken även om detta har tagit hårt på mej. Flytten innebar en hel del förändringar, allt från att flytta ifrån famijlen och alla vänner, eller iallafall de få jag har kvar, jag var även tvungen att lägga mitt största intresse ridningen och hästarna åt sidan eftersom det inte finns någon möjlighet till det här, iallafall inte nu.
 
På min blogg skriver jag om det mesta som händer i min vardag. Allt ifrån vad som kommer med hem ifrån shoppingrundor, nagellack och kanske det som tar mest tid i mitt liv - ätstörningen, depressionen och hjärnspökena.
Varje dag är en kamp mot mej själv, mot kroppen och huvudet.
Det är inte förrens vi flyttade hit som jag, eller rättare sagt pojkvännen, har söka hjälp till mej. Anledningen till att jag inte gjort detta innan är mest eftersom jag aldrig har velat blanda in mina föräldrar i mitt mående. Jag vill fortfarande inte att de ska få reda på sanningen, kanske en dag, men inte nu.
Dock har "hjälpen" inte varit mycket att hurra för, psykiatrisk öppenvård. Jag har i stort sett slutat att gå dit, för jag känner att det inte ger mej ett smack. Kanske för att jag inte vill till 100%, men även pågrund utav andra saker som jag inte riktigt kan skriva ut här.
 
En dag kommer nog allt att bli bra. Men just nu är det inte rätt tid även om jag kämpar som en tok så mycket jag kan på egen hand.
 
"If you fall down, get up."
 
Stor Kram från Lilla My


Tyvärr glömde jag att be om ett foto på dig...men jag tackar för ett fint inlägg. Hoppas att din kamp fortsätter för du är lika mycket värd att må bra som alla andra. Jag förstår ditt dilemma med dina föräldrar, har haft samma men det var på högstadiet. Nu vet de såklart om hur jag mår och har vetat det ett bra tag. Ibland är det skönt att de vet om det och ibland känns det bara kasst.
Jag vet tyvärr inte vad du ska göra i den frågan men en lösning kommer nog snart.
(Lilla My jag går in på din blogg när jag är hos modern på torsdag.)