....när jag läser om så många tjejer som har ätstörningar. Jag har ju själv varit i skiten och vet hur svårt det är att ta sig upp ur det träsket. Visserligen har ju jag en hel del andra problem som jag ständigt arbetar med men när min ätstörning var som värst för lite mer än ett år sedan så var det bara mat mat mat. Det fanns inte plats för något annat. Men min envishet tog tag i mig och jag kom ur träsket. Jag önskar inte ens min värsta fiende en ätstörning, det tär så mycket på jaget och dessutom på alla i ens närhet. Jag vill så gärna hjälpa er tjejer men nu har jag mycket med mig själv men det finns några som ligger mig närmare om hjärtat. Så kämpa vidare, låt inte monstret bita er i hasorna...

kram
ANKi