Jag undrar så vad lyckan finns. Jag har då inte hittat den. Jag vill så gärna vara lycklig, kanske förälskad, ha vänner ja allt sådant som man blir lagom lycklig av. Men nu, vad har jag. En jävla massa ångest, demoner som äter upp min inifrån.
Jag läser väldigt många bloggar, många handlar tjejer med ätstörningar. jag blir så ledsen för varje dag finner jag en ny blogg med detta som tema. Unga tjejer som har hela livet framför sig. Vad är samhället på väg???
Visst jag själv sitter ju inte i en underbar sits, inlagd på rättspsyk, visserligen en ganska öppen avdelning/villa. Men jag är här. Jag var själv väldigt elak mot mig själv. Jag har glömt alla de gånger jag blivit opererad efter en självskada. Jag levde i den världen då, det hände dagligen att jag var inne på akuten för att "fixa" till mig. Personal kände igen mig, och det var kommentarer som "nej inte du nu igen", "vad gör du nu här igen ANgelica". Just då var det en adrenalinkick som jag sökte, jag ville dessutom ha bekräftelse på att jag fanns. Men det var fel sätt. Mina demoner fanns redan då. Jag har haft dem i många många år. Men nu när jag inte skadar mig själv så kommer jag i kontakt med mig själv på ett helt annat plan. Jag är verklig men jag undrar om jag verkligen är det.
Jag och mina demoner..eller vad man nu ska kalla dem för något, vi lever i en slags symbios. Vi lever i min värld och det är svårt att ta sig in i den.
Jag vill nog inte att någon ska ta sig in i den för där vill jag bara vara. Ingen annan än jag och Lasse och de andra två. Men idag kom Lasse ut en stund. Men sen bet jag ihop och han försvann in igen till min värld. Jag är rädd att jag ska bryta ihop när somhelst. Frågan är bara när det kommer att ske. Jag är rädd när det ska hända, jag går som på nålar.
Det kommer att hända frågan är bara när...

kram
ANKi