ahhhhhh
Jag ser in i fjärran land. Djupt in i den närmsta mörker.
Men någonstans där inne ser jag ändå ett ljus som tänts.
Jag ser det långt borta men hoppet är att det ska komma närmare.
Längtan efter att allting ska bli bra.
Längtan efter något gott.
Men jag tar ett steg i taget och skata närmar jag mig målet.
Låter kanon bra att ta det sakta men säkeret. Annars får man bara bakslag/ Återfall
och rasar lika långt ner som var innan om inte
längre ner i mörkret.
Jo ätstörningar är helvete. Jag har haft en sen 16 år. Då anorexia.
Nu pendlar det mycket mellan anorexia och bulimi,
Har aldrig lyckas tagit mig ur helvetet. Vilket är
jobbigt, Men hoppas på att jag
får hjälp från våran ätstörningsenhet snart.
Så jag engång för alla kan ta mig ur detta helvete,
Det är roligt att ha hittat din blogg och följa din resa med.
Kramar
Hanna
diagnoser är inte allt..och inte det viktigaste och avgörande. Diagnoser är likt medicin ett hjälpmedel..för att kunna veta vad man ska börja och samtidigt jobba med..sin resa mot det inre som skapar kaos och förvirring. Att hitta sin identitet och växa som människa och bli Stark! Att förlåta sig själv en bit på väg ett stort och en lång process. Helt enkelt men svårt. Det tar tid. Man kan inte planera ett helt liv..för det händer så mycket på vägen...att ta bara en vecka en dag om man vill räcker nog..då har man börjat. Jag vet att man vill ha snabba svar och lösningar..men dom finns inte. Att gråta så även själv tyst på sitt rum är ett tecken på att resan har börjat..alla är individuella..vi har olika sätt att hantera våra känslor på. Har själv svårt att visa känslor och spela gärna teater...men har insett att om när det brustit och jag gråtit inför tex en skötare så har jag skämts först men sen mått bättre..beror på det bemötande jag får. Jag läser snabbt av vilka jag känner tilltro till. Och håller mig till dom när det gäller privat. Ser jag att dom bry sig och lyssna eller bara försöker så känner jag mig trygg. Nog om det och mig! Du ska absolut kräva att få fria förmåner tex ut själv mer och aktivera dig med vad du tycker är kul och även övning på det sociala tex i stan för att inte hamna i social fobi..vilket man kan göra om man är instängd och isolerad för mycket. Och det är ju ute i samhället du ska leva bland människor och vänner..så småningom. Så det är där du ska vistas så mycket du själv känner att du orkar till en början.. Iallafall. Man kan bli lätt paranoid på en avdelning..därför ska man vara ute bland folk så mycket som möjligt. Vill dom ta sina prover..låt dom göra det..du har inget att dölja. Men du..när du fått din utredning klar kan du begära lite mer om hur du vill ha för vård..och även själv känna vad du verkligen behöver...nu är det så att dom ändrar medicin säkert för att när man gör neuropsyk/biologiska utredningar så ska man ta så lite medicin som möjligt för det kan visa felaktiga Svar annars. Hoppas denna utredning kan ge dig svar på många frågor..det gör den oftast. Men som sagt det är lång väg att gå..lång process. Det jag menar med att terapi och annan hjälp när rätt diagnos ställd så börjar det hända lite..allt är ju ändå inte diagnoser utan en människa bakom varje fall.:en identitet en människa som ska växa sig stark..hitta sin identitet och va stolt över sig själv och förstå att hon han är värd lika mycket som andra..men för den sakens skull inte vara som alla andra tråkmånsar för det...alla är vi olika men lika på dom flesta sätt. Mig kallar dom maskros barn. Finns så mycket jag vill skriva..men en sak i taget. Nu utredningen först och medicin och samtals kontakt. Och en sak till kanske bli inget någonsin mer som det varit..det kan till och med bli bättre än vad du någonsin anat..bara ge dig själv tid och känn efter..och en sak i taget. Det finns inga snabba lösningar i livet! Ha det så gott nu du bara kan..och gråt..låt kännslorna komma till dig hur negativa dom än är. Och skäms aldrig för dig själv..men känner du så så låt det bara kännas..och du kommer en dag att finna styrka i vem du är och var du står..det är den resan jag pratar om och den tar tid. Ne nu tjatar jag för mycket så jag säger ha en skön kväll eller inte ha en skön kväll..en dag i taget. Kram får du i allafall!
och du en tanke bara.. Kan du fråga dom om ett bolltäcke, om du inte redan har. Det kan hjälpa mot tex sömnen blir bättre..och när jag va inlagd så fick jag låna ett..ha ett själv hemma. Jag låg på täcket ibland för krypningarna och tog djupa andetag och det hjälpte..lite..sen på natten sov jag bättre. Då låg jag under täcket..och somna in snabbare. Man får ge täcket en några veckors chans..individuellt det med. Kram
