Ja visst är det skönt att vara ute i det fria men ack så jobbigt det kan vara att avklimatisera sig. Det är verkligen en tuff period av ensamhet men ändå inte. Jag kämpar det ska gudarna veta. Jag håller ihop mig men det finns även demoner som är i sitt slag som inte vill ge med sig. Jag kan gapa och skrika på dem men det är tufft. Hur ska man tolka detta, jo att jag varit inlåst alldeles för länge men jag vill klara detta utan att bli inlagd igen. Visst jag känner också en viss stress av detta men jag har mina kontaktpersoner som vill mig väl och kämpar för min skull. Men det är kvällarna och nätterna som är jobbigast, det är då jag lider men mest i det tysta. Jag vill inte blanda in någon annan i mitt lidande. Men jag har tur som har vänner och familj som stöttar mig i allt. Många ska komma och hälsa på nästa vecka och då har jag ju lite att göra.
Nästa vecka ska jag också ha möte på psyk med de personer som ska ha kontakt med mig. Jag hoppas innerligen att det blir bra och allt till det bästa.
Nu ska jag snart äta men jag vet inte om jag vill för det var levergryta och det är inte min favorit precis, kanskeska jag äta i kväll istället....humm får fråga dom där ute om det är ok...
vi höres..

Kram
angie