Ibland sitter jag och tänker, att jag kunde faktiskt varit död vid det här laget. Så mycket skit som jag åsamkat min kropp. Hur ofta har man inte varit på akuten efter ngt som jag gjort mig själv. Jag tänkte aldrig då att jag kunde dö, utan jag fortsatte att utsätta min kropp för fara. Var det inte det ena så var det de andra. Hur jag ofta flydde in i dimmornas värld, i röken av något gott. Hur ska jag klara mitt liv sen, när inte SSS finns. När jag ska härifrån och jag ska klara mig själv. Hur ska jag stå ut med ångesten, drogsuget, alkoholsuget. Ja allt sånt där som var mitt liv innan. Till viss del saknar jag detta liv, det visste jag vad jag hade att vänta, men nu när man är sk fri så vet man inte hur dagen ska te sig. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag handskas med min ångest nu, till viss del så skriver jag av mig allt, och såklart prata med personal. Men jag är rädd för att prata med personalen, jag kan inte säga allt. Det går bara inte. När jag var den lilla turen på 59an så började jag prata med personalen där, berättade om mitt liv, mitt hemliga liv i kristianstad. Om allt som jag gjorde där, hur jag kunde överleva. Jag försökte ju bryta med det livet och förberedde en flytt till blekinge, men ack den slutade i en inläggning på PIVA i Karlskrona, bara några dagar innan jag fick min lägenhet. Sen hamnade jag ju i Karlshamn på 21an och stannade där i ca8 månader. Sen kom den där dagen då allt hände, då jag gjorde det där. Jag har aldrig nämnt det här på bloggen  men jag tänkte säga det nu, jag hade en tändare, tog den och tände eld på filt och täcke med mig under. Jag kommer ihåg brandlarmet, hur folk springer in på mitt rum, hur de släcker elden och jag ligger kvar och bara skakar. De tar mig till ett annat rum och sätter mig i en rullstol. Brandmännen kommer men elden är redan släckt, det är kaos på avdelningen. Jag blir körd ner till akuten, de tar av mig kläderna och sätter mig under en dusch, smärtan är olidlig. Personalen på akuten säger att det inte är så allvarligt, de lägger om brännskadorna och säger att det ska läggas om snart igen, om 2 dagar. Men 2 dagar senare befinner jag mig på rättspsyk i Växjö. Jag hamnar på Intaget, och där åker vi sedan in till CLV för att lägga om brännskadorna. Väl inne på kirurgen så blir det något helt annat, läkare kommer till rummet, kollar in skadorna och berättar då att det här ska inte bara läggas om, det ska opereras. Jag hade 3e gradens brännskador på lår och buk. Men jag hade tur, det hade kunnat sluta mycket värre. Efter detta hamnar jag på avd 64 på OBS-enheten. Där stannade jag i ca 2 månader. Under den tiden var det fram och tillbaka till CLV för omläggningar av skadorna. Jag vet inte hur många ggr jag blev sövd för att det skulle göra så himla ont om jag var vaken. De transplanterade hud från delar av låren till lår och buk, det blödde och gjorde asont. Under denna period sov jag mycket, gick på starka mediciner. Jag gav SSS 2 veckor sen skulle jag bli utskriven sade jag, nu är jag på Tallis, som tillhör kliniken, jag har varit på kliniken i mer än ett år. Den 13e April har jag varit inlagd 2 år om amn räknar tiden i karlskrona och karlshamn. Nu är jag på väg "ut". Men visst det kan ta några månader till. Resan börjar närma sig sitt slut. Branden ligger bakom mig, men jag kommer aldrig glömma det. Hur kunde det ske, hur illa var det med mig. Jag kommer bara ihåd branden och allt runt omkring det men inte hur jag mådde. Jag hade stängt av. Jag ville inte mera. Men nu, jag lever.

kram
ANKi