En underlig flicka står vid vägens kant hon undrar varför livet är så brant Små folk viskar i hennes öra om bara någon annan kunde höra. Det underliga med denna flicka är att hon endast lever i sig egen sfär Hon önskar att när hon räknat till tre att det kommer en flygande fe En fe där alla önskningar slår in och att hon blev sin egen min. Ett hjärta som slår av ångest i ett det är inte underligt att hon saknar vett Vett i att vara den hon faktiskt är istället för att bara vara till besvär Ve och fasa, det var som när hon tände en brasa De folk som viskar i hennes öra snälla låt dem inte störa Hoppet som sakta släcks Hon vill bara vara puts väck. Jag vill så väl och jag har mina skäl Att under årens lopp så har det bara blivit en flopp De säger att de vet men allting är en enda smet Man vankar av och an och det själsliga fylls i en spann Hinkvis av tankar som mal man sjunker allt längre ner i en dal Att resa sig opp krävs mer än ett hopp Man finns och är men herregud vad det tär Att avsluta sina dagar det är inte vad de behagar Men hur ska jag kunna vara den jag är när det mesta då blir till besvär. Så olik den jag är så lik är jag den jag var Med livet som insats lever jag och ingen nöd jag får Det som kallas livet har jag tappat och lär aldrig få det åter När jag tänker på den andra världen så önskar jag så att jag vore där Få vara fri, ha en hel själ Harmonisk och glad Jag önskar så att jag vore där Inget kommer bli sig likt så varför inte låta mig gå och ge mig hopp som få. OH vilket tjat om allt detta skit Jag har verkligen gått på en nit Att sitta ner och grubbla gör att problemen blir det dubbla Men vad gör man inte för att få ro när problemen de bara gro De sitter fast i mitt sinne och påverkar genast mitt minne Minnen från svunna tider gör så att man verkligen lider Att ta ett blad och skära är alltid så himla nära Det gör ont i hela mig och jag kan inte säga nej Himmel och pannkaka de säger att jag måste rannsaka Men då står jag där ensam kvar med grubbel och tankar och utan svar Inget illa ment men jag tror verkligen att det är försent. Dessa är några av de dikter jag skrev när jag mådde som sämst inne på PIVA, jag hade inte hittat mig själv och hade ständig ångest och tankar på att skada mig själv. Jag led av diverse demoner inuti mig men jag fann ljuset igen och jag hittade mig själv, tack och lov för det. Jag kan idag se tillbaka på detta ed glädje för jag vet hur det är att må riktigt kasst och jag vet också att man kan ta sig upp ur allt det mörka. Men det är ju det att det tar tid ibland ganska lång tid och då måste man ha tålamod. Men är du i en sådan sits att du överväger att skada dig eller något annat destruktivt, stanna upp! Våga stanna i det där hemska för någon dag hittar du ljuset igen. kram Angelica