Jag, ung kvinna med en problematik som sitter både i mitt sinne och i mitt hjärta. Jag med ett självskadebeteende som ingen egentligen förstår sig på. Vart kommer det ifrån, vem drabbas och varför är det så? Ja varför har vissa, både tjejer och killar detta beteende? Varför väljer vi att skada oss? Jag har själv inga svar på dessa frågor men frågor om det finns det många av.

Personer med denna problematik åker ofta in och ut på olika psykiatriska avdelningar. Allt som oftast är vi igenkända av personalen men vi känner också igen varandra när vi möts på dessa avdelningar. Ofta uppfattar vi att vi är ett stort problem, för personalen suckar och ibland finns där även en bristande empati och sympati. Visst vi gör valet att skada oss i olika situationer och vi får också banningar över vårt beteende men varför är det så? Är vi så jobbiga? Stör vi så mycket? Ändå i allt detta så är det ingen som orkar ta tag i de verkliga problemen som ligger bakom detta beteende. Vi är en bunt tjejer och killar med rädsla i själen. Rädda för att bli ensamma, bortglömda och att ingen ska bry sig om oss om vi inte skadar oss. Rädslan är den stora boven men där finns också en ilska som vi ofta bär med oss.

Jag skriver inte i Vi-person utan en anledning. Jag vet många med detta bekymmer. Händelseförloppet kan se ut som så; Vi får en känsla inombords från något yttre. Och det blir en känsla eller händelse som vi inte kan styra över. Rädslan sätter in och växer sig större. Och då, då skadar vi oss för att känna att vi tillhör verkligheten igen. Det där som gjorde så ont gör nu ont på utsidan. Vi har något specifikt att ta på. Vi klarar inte av att bara vara med våra sinnen för don tar överhanden. När vi skadat oss så vill vi både dölja och ha hjälp. Visst som jag sa blir vi rädda och tanken på konsekvensen fanns där inte innan men nu tänker vi ”- vad fan gjorde jag så för?” Man ringer kanske 112 och säger vad som hänt. Efter detta så hamnar man på vanliga sjukan. Där kanske man behöver sys, magpumpas eller någon annan somatisk behandling. Ofta är det så konkret att den där känslan man hade första gången som det hände vill inte längre komma.  Sådan känsla man har när man kanske är beroende av något. Att självskada kan upplevas som ett beroende. Efter man varit på akuten och olika undersökningar och behandlingar för allt det fysiska. Sen kommer det där med själen. Nu ska den omhändertas. Och om man har skadat sig så kommer man ofta in på PIVA.  Liksom så många gånger förr. I lagens mening anses vi ha en allvarlig psykisk störning. Men vi är inte våran störning. Vi är som så många andra människor bara det att vi känner lite mer. Personer med ett självskadebeteende får ofta diagnosen emotionell personlighetsstörning, det som i folkmun kallas för Borderline. Och jag tror inte att jag är ensam om att ha fått denna diagnos. Men som vilken annan sjukdom, psykisk som fysisk så är vi individer men personer med Borderline tros vara stöpta i samma form. Inom sjukvården blir vi bemötta på samma sätt. Vi upplevs som jobbiga, bångstyriga, personalen ”tröttnar” på oss, vi pendlar ofta i humöret och det är inte alltid uppskattat. Vi kan ena stunden må bra för att kanske i nästa sitta med en djup ångest och viljan att skada sig är stor.

En positiv sak med att ha Borderline är att man blir en bra människokännare. Vi märker ofta på andra hur de mår, om de mår dåligt, har en dålig dag. Vi ser mycket som andra kanske inte gör. Vi känner av vibbar i luften. Men varje positiv sak har alltid något dåligt med sig. Om en person mår dåligt har vi ofta lätt att dras med ner i djupet. Vi med Borderline har inte själv valt detta. Jag kan ingen forskning om det utan jag skriver från hur jag har det och om hur andra har berättat för mig.

Vi med Borderline som hamnat inom den slutna vården har svårt att ta sig därifrån. Det blir liksom en falsk trygghet. Det finns alltid folk omkring en och tid till eftertanke med sig själv är inte långt borta. Vi med självskador mår inte heller bra av att vara inlagda men eftersom lagen säger att det är ett farligt fenomen, vi skadar oss och ibland andra men mest oss själva. Vi skadar oss och vårdtiden blir då längre och så håller det på. Man får allt för ofta ett LPT på sig vilket gör det ännu svårare att bryta den onda cirkeln. Man kanske är kvar på en avdelning i månader. Men att vara på en avdelning anser jag bara är en förvaring. Man blir inte direkt frisk och då är man kvar i detta ekorrhjul. Det går fram och tillbaka hela tiden. Vissa personer har varit inlagda i flera år och när det börjar närma sig utskrivning blir de rädda och det resulterar sig i att man ofta skadar sig. Personalen kan då reagera med ilska och irritation och ibland kan de också skuldbelägga oss patienter. Visst vi har själva gjort valet att skada oss men vi behöver inte höra hur dåligt det är för det vet vi om. Men att behöva se personal himla med ögonen, dra djupa suckar, hur tror de då att vi känner oss, jo, bara till besvär.

Men vården av oss patienter med Borderline och självskadebeteende kan inte ske när vi är inlåsta för där är vi fast i det ekorrhjul som alltid förstör för oss. Behandlingar finns det många av. DBT-dialektisk beteende terapi, KBT-kognitiv beteende terapi är stora terapiformer och det är bara några i mängden.

Men vad har samhället då för ansvar när det gäller oss patienter?? Att hålla oss inlåsta funkar inte men precis som vi patienter måste ha tålamod detsamma gäller personal. Vårdtiden inom slutenvården ska inte vara för lång. Man ska få ”komma ut” relativt snabbt och där ska resurserna finnas. Kommun och landsting måste börja samarbeta mera. Man måste komma överrens om vem som ska ta vilket ansvar. En tjej/kille med Borderline måste ha en bra grund att stå på. En trygghet i form av ett nätverk. Men man bollas fram och tillbaka, ingen vill ta det övergripande ansvaret och i slutändan blir det för jobbigt för individen och man skadar då sig och hamnar då inom slutenvården igen. Processen startas då om och så håller det på. Vissa personer har fastnat i detta ekorrhjul och har suttit fast i flera år, de kommer ingenstans.

Men, nej, jag har inte lösningen på alla dessa problem. Men jag kanske har fått några att stanna upp och de kanske ser att detta är ett problem som måste lösas.

När, Var, Hur, det är frågorna som måste besvaras. Allt fler drabbas, så politiker vakna! Vi har hamnat mellan stolarna!

Angelica Ernstsson Richardsson

Sölvesborg Oktober 2011