Under alla dessa år inom psykiatrin så har nog dessa sista månader på PIVA fått mig att vakna till liv, jag har insett att mitt liv nu har börjat. Det är först nu som jag klarar av saker och ting och vill göra något åt det mesta. Visst jag bor på ett boende men jag klarar mig ganska bra själv, jag får visst stöd men jag får gå och komma som jag vill. Under åren uppe i Växjö hade jag inte mycket till övers för psyket över huvudtaget. Det var inte mycket som jag litade på dom, det sägs att de är experter där uppe men den expertisen såg jag inte mycket av. Det var en hemsk tid i mitt liv och dagligen brottades man med farhågor om att hamna på OBSEN igen. Detta var enda anledningen till att man inte skadade sig. Jag gjorde inga direkta mentala förändringar och att jag kanske skulle växa som människa. Nej för den lilla biten man hade av det trycktes ganska snabbt ner av viss personal. Man sågs som ett objekt och det var ingen som riktigt litade på en eller trodde på en. En del människor kanske blir hjälpta på sss men jag blev det inte. Det var först när jag kom hem och insåg att fan jag håller på att krascha igen och att jag blev inlagd igen på PIVA. Det var då som allting vände, det tog ett tag även där för att få mig att må bättre, jag fick rätt medicin och nätverket omkring mig börjar fungera. Visst ibland händer det att jag blir ilsk och protesterar mot något men jag måste ju också få utlopp för mina känslor. Ibland på boendet kan jag bli ganska arg men mest då på mig själv men ibland också på personalen. Ibland fattar de inte riktigt och ibland gör de mig bara arg. Och sen är det ju så att vissa passar man ihop med och andra inte. De flesta borta i karlskrona går jag ihop med men jag har upplevt även där att man är en belastning men nu när jag är på väg därifrån så känns det ganska bra, Jag mår mycket bättre och jag trivs med att vara jag. Jag har mitt nätverk omkring mig ibland fattas det någon men det reds för det mesta upp. Jag ska komma att ha en sysselsättning inom kommunens omsorg och den ska jag börja med den 27e och sen ska jag få en kontaktperson men den har inte dykt upp ännu. Sakta men säkert återvänder jag till livet och alla dess behag. Jag lever och det är det som är förutsättningen.. mvh ANKi