Ja snart var denna dagen snart till ända. Jag har tvättat och  haft en del med mina kläder att fixa med idag. Igår var mamma och bror här, vi handlade hem lite att käka och hade de mysigt en liten stund.
Tydligen så har jag början till magsår så nu går jag på medicin för det med. Alltid är det nåt.
Imorgon ska jag hälsa på en tjej i Bromölla, vad vi ska göra vet jag inte, det finns inte så mycket att göra där. Gå en promenad kanske.
Annars så är det väl ganska ok i sölvesborg, har dock inte hittat en sysselsättning ännu men jag ska ha möte med den som har hand om det sen ska det me fixas. På fredag ska jag på möte nere på Psyk, inget kul alls, för jag känner lite att det där orkar jag inte med nu men det kanske är ett måste bara för att stämma av hur det är och sånt nu. Vi får väl se vad det är som ska diskuteras och så.
Någon dag kanske jag ska lägga in lite bilder på min lägenhet, jag tycker själv att jag har fått det ganska mysigt, pappas fru har hjälpt mig ganska mycket för att jag ska få det så hemtrevligt jag bara kan.
Igår beställde jag hem lite filmer, snarare 8st men de var alla på rea så det blev inte så dyrt, hoppas att jag får dem imorgon för brevet hade kommit till posten redan idag.
Jag orkar inte direkt skriva ner hur jag mår för det blir bara så himla djupt då och idag är jag inte djup...snarare trött så in i gatan..
ska lägga mig med en bok nu hade jag tänkt...gå ut och ta en cigg, väldigt härligt väder i dag..sol sol sol

kram
Angie

Att skriva för en bra sak är en grej men att skriva för att hjälpa andra är ännu bättre.
Jag har ju som  sagt var kommit ut i friheten igen efter att ha varit inlagd mer än 2 år, 1½ år uppe på Rättspsyk i Växjö. Där hamnade jag efter en allvarlig incident på avdelningen i Karlshamn. Jag mådde så himla dåligt när jag var i Karlshamn, skadade mig var och varannan dag. Många turer blev det till OP och sjukhuset i karlskrona. Jag fick för mig att jag skulle svälja saker och jag gjorde det. Idag så skulle jag alsrig göra så för jag vet vilka skador det kan bli, ibland kan det också leda till döden. Men jag tänkte inte så långt då utan jag gjorde det mesta för att döva smärtan inom mig. Efter en lång tid i karlshamn så mådde jag inte bättre utan allting blev så himla jobbigt och det hela slutade med att jag tände eld på mig själv. En sak som jag verkligen inte är stolt över idag men inget jag kan göra ngt åt nu. Jag fick 3e gradens brännskador på Buk och lår. Denna incidenten gjorde också så att jag hamnade på Rättspsyk, jag var i väldigt dåligt skick när jag kom dit och fick genomgå en hel del operationer. Men när jag var där uppe så insåg jag att så här kan jag inte hålla på utan då valde jag att välja en rätt väg istället. Alla mina år inom psykiatrin fick mig att inse att nu måste jag göra något åt detta, jag måste kämpa för mig själv och för alla som jag har skadat. Framförallt så ville jag kämpa för min familj där hemma. Jag ville ju hem igen så då var det bara att kämpa på. Jag slutade att skada mig och jag klarade av det beslutet, visst tankarna fanns där men jag gjorde inget. Jag tog mig i kragen liksom.
Men sen kom jag till Talludden och klarade det ganska bra, fram tills jag bröt foten och sjunk ner i djup svacka. Jag blev inlagd då på en ganska säker avdelningen inne på kliniken och stannade där i mer än en månad.
Jag kom tillbaka till tallis och allt gick helt ok, dock så var det den där NP-utredningen som jag hatade, en jäkla psykolog som inte trodde på mig ett ögonblick...kärring säger jag nu...
Men efter några andra omständigheter hamna jag på avdelningen igen (64). Och där var jag nu fram tills jag blev utskriven. Och nu är man ute i det fria...och det är sjukt jobbigt. Liksom vad förväntar dom av en när man har varit inne så länge liksom. Fasen knappt fått skita ifred. Nu har jag mitt alldeles egna liksom och vad gör jag, jo jag sitter och gkor hela dagarna och väntar på att jag ska bli trött så jag kan få sova igen. Tankarna viner om vartannat, hemska tankar och jävla demoner som sätter fanskapet på plats i hjärnan. Jag hatar det. Och igår liksom, jävla psyk säger jag. Jag tror de kan hoppa och skita istället och sen ska de dokumentera att jag har ringt men va fasen ska de göra det för när de ändå inte kan få bukt med mina demoner.
Jo jag har demoner vad ni än säger...de sitter där och babblar hela tiden. Ja, man kan bli knäpp för mindre.
Och ingen sömn jag får heller, har fasen knappt sovit sen jag kom hem. Man ligger vaken i sängen och väntar på sömnen som nästan aldrig kommer. Är det så här livet är nu ute i det fria??? Jag är skadad för resten av mitt liv, inget kommer bli sig likt igen...tack för det liksom...

Angie

Nu är det snart dags för mig att bege mig från Växjö, det ska bli så himla skönt att slippa det stället. Visst känns det lite vemodigt att inte vara där mera jag har ju trots allt varit där i mer än 1½ år nu. Denna rundan av intagning har varit mer än 2år. Nu så är det dags för mig att vara fri, en fri kvinna. Jag hoppas innerligen att jag slipper psykiatriska avdelningar i framtiden. Nu så har jag bra personal som ska stötta mig i mitt nya boende och en kontaktperson som kommer finnas där för mig.
Jag hoppas att jag kommer att ha saker att göra så jag slipper den hät tristessen. Nu ska jag vara fri så fri man bara kan vara.
Dessa dagar som jag har kvar i växjö kommer nog vara ganska sega men det får det väl vara för jag har något bra som ska komma. Det enda är att jag kommer sakna de andra tjejerna där uppe. Jag har ju varit där med dom, alltid haft någon att prata med, röka med och dricka kaffe. Jo jag kommer verkligen att sakna dom.
Nu så...snart tillbaka till växjö efter min alldeles första egna perm, sen den 21e då är jag sölvesborgsbo på heltid..ack vad det ska bli skönt...

kram
ANKi