Några bra saker
Ligger i min säng och det enda jag hör är Alice hemska röst. Skrikande och bara till besvär. Hon vill att jag ska ge efter för hennes uppmaningar. Men jag vill ju inte det. Då riskerar jag min plats här på Finjagården.
Att lyssna på dessa demoner varje dag gör mig tokig. Men visst det har lugnat ner sig lite och det är nog tack vare sprutan som jag får varannan vecka.
En annan bra sak är att jag läst ut en bok idag, har inte gjort det på år ovh dar. Nu är det tänkt att jag ska sova. Kanske en podcast först.
Kram
En orolig själ
Sitter i soffan och är orolig. Och nu till det svåra i det att acceptera och validera att jag just nu är orolig och att den tyvärr r befogad. En gammal självskada som ibland gör sig påmind. Tänk om jag dör?? Förmodligen inte men rädslan finns där. Det kan ju gå snett och det kan gå bra.
Var hos Min psykolog igår och pratade om exponering. Jobbigt att veta vad man har framför sig men ändå att nu jävlar ska vi arbeta mot mina mål. Jag vill ju bli frisk men hur frisk jag kommer att bli är det ingen som vet?! Kanske kommer jag att ha röster i resten av mitt liv eller så försvinner dom. Jag hoppas på det sista.
Kram
Med livet som insats
Nu sitter man här några dagar in på det nya året.
Hur var året 2013? Ja vad ska man säga tufft hårt glatt och ganska så krångligt.
Men jag har kämpat mer än vad jag någonsin gjort under hela mitt liv. Jag har lekt med livet som insats vilket jag inte är så stolt över men jag kommer igen, jag har tagit mig upp igen. Jag har kämpat med färdigheterna och dom har stått mig upp över öronen. Men en sak som jag mest är glad över och det är att jag inte längre har diagnosen borderline. Efter många års slit och jobb med att få den hjälp jag behövt men inte fått så har jag nu fått en diagnos som inte hämmar mig.
Med borderline kommer så mycket negativt fram i andras ögon. Jag fick nog den diagnosen eftersom jag skadar/skadat mig ganska mycket de sista åren. Men det är ju bara ett symptom bland så många andra symptom. Men tack min käre psykolog det känns bra detta för jag har inte känt igen mig i diagnosen borderline.
Under 2013 har jag också fått mig ganska så många nya vänner eftersom mina gamla vänner har vänt mig ryggen inte alla men en hel del. Och jag har lärt mig att ensam är inte starkast. Jag vågar ta emot den hjälpen jag får och jag växer för varje dag.
Med livet i behåll tar jag nu mig an 2014.
Kram
Galen roligt och helt fantastisk kväll
Ottan
Jaha snart julafton igen. Detta året kommer lida mot sitt slut och det som är positivt med detta är att jag nu verkligen är i finja detta året i jämförelse med förra året då jag låg på sjukhus. Jag vill kunna säga hejdå alla sjukhus. Fast man kanske ska känna att det är pga mitt självskadebeteende som man har varit inlagd. Nu vill jag ha ett liv utan detta. Och jag tror jag kommer lyckas.
Uppe i ottan idag. Tråkigt att jag inte kan sova längre men det är ganska cosy att stiga upp tidigt. Lite lugn o ro innan alla andra ska stiga upp.
Från mig till er alla en riktigt god jul
Kram
Mamma och jul
Idag kommer mor min hit för att träffa mig. Ska bli härligt att se henne igen det var ett tag sen sist. Byte av lite julklappar och mys. Kanske vi åker inom Hässleholm och kollar lite.
Jul jul och alla dessa måsten men ack så mysigt det kan vara. Jag ska göra mitt bästa för att ha en så trevlig jul jag bara kan ha, stannar kvar i finja.
Så från mig till dig
God Jul
Åter på plats
Det blev inte längre på Piva än detta och det känns som en vinst. Jag är tillbaka på Finjagården och min behandling här. Taggad att bli bra så det så. Lämnade kvar en nära vän på Piva och jag lider med henne att inte hon blir utskriven. Hon är tapper som få och har för alltid en plats i mitt hjärta. Du vet vem du är!! Nu är det dags för sängen och hoppas att jag vaknar.
Kram
På rätt plats
Här ligger man i sin säng på sjukan och kan inte somna. Kan det vara en förväntan om morgondagen då jag hoppas på att bli utskriven. Denna gången så har det inte ens blivit en vecka av det men ändå så har det blivit som en eftertanke om hur mitt liv ska bli i framtiden. Jo först har jag ju Finjagården och behandlingen där. Har också fått veta att jag kan få det förlängt med mitt avtal där. Men sen har vi ju det som ska bearbetas. Mitt självskadebeteende, det har nått sin kulmen nu. Nu går det inte att hålla på som jag gjort innan. Det är liksom finito på den fronten och ni som känner mig vet ju vad jag brukar göra. Det går helt enkelt inte att operera mig längre. För mycket ärrvävnad på magen. Och de saker som finns där ja de finns där helt enkelt. Lite orolig är jag allt men de säger att det ska ordna sig. Men nu måste jag försöka sova och jag kan nästan lova att jag ska bli bättre på att skriva i bloggen.
Kramen
Som sagt
Nu har jag varit på Piva i en månad! Reducerat lite meds och satt in en nygammal. Imorgon åker jag tillbaka till Finjagården igen. Det gäller att ta nya tag igen. Av med allt vak också så här sista dagen så nu kan jag ha mina strumpor på mig när jag ska sova. Denna inläggning har varit väldigt destruktiv, har väl blivit x antal besök på op. Men nu vill jag inte skada mig något mer. Nu ska det kämpas!!
Kram
Inget direkt positivt för min del säger dom
Nu fick jag traska ner till gården. Inget jag själva ville. Ligger nu i ett dunkelt och sunkigt rum. Demonerna lever sitt eget liv och jag kan inte hindra dem från något. Sen att allt hänger på mig och mina val så tror jag nog att det blir något bra. Nu ska jag sova, klockan är lite mer än halv två. Kram
Sorry
Jag får återigen be om ursäkt att jag inte skriver så mycket. Det är just nu tuffa tider men det ska nog snart gå över. Vill bara säga att jag lever och har det hyfsat Så det är väl ok då med andra ord!
Demoner
Alltid ska dessa demoner sabba för mig. Men som tur är så får jag spruta, och idag kommer det nog bli att jag får ta en extra gång då demoner gör mig galen. Som tur är så hjälper dessa oxå. Idag ska vi äta nere på gården både lunch och kvällsmat. Och nu hade jag precis städat rummet mitt för er var ganska fullt med kläder på golvet! Nu byta om och sen går vi neråt!
Why oh why!
Ja då hände det som inte fick hända jag blev körd till Karlskrona i fredags! Enligt personalen på Finjagården så var det allvarligt med jobbiga symtom. Lasse och Alice är nu så jävla jobbiga, jag vet inte hur jag ska komma åt dem! Just nu vill jag bara säga att jag inte vill veta av dem längre!
Vad är det som händer??
Jaha nu sitter man här igen i soffan och kan inte sova! Lasse och Alice är jobbiga och stökar för mig. Jag får ingen ro i kroppen och allt leder bara till kaos. Jag blir så rädd att allting ska spåra ur och bli en katastrof. Precis pratat me min terapeut i telefon om det som händer med mig just nu. Och när vi pratar så coachar hon mig i hur jag ska klara av denna krisen. Men jag vet ju att jag fixar det, har ju gjort det de senaste dagarna. Men det är svårt och jag får validera mig själv väldigt mycket. Har fått vb medicin som ska hjälpa mig men det dumma är att jag får myrkrypningar av den medicinen. Nej nu ska jag vara lite mindfull genom att göra lite på spelen jag laddat ner.
Oönskade tankar
Det är just det jag har. Oroande tankar som stör mig och många tänk om tankar. Jag är rädd för att falla tillbaka till självskadandet, ett beteende som jag vill lägga bakom mig. Läste i min journal från Piva för någon vecka sedan. Där stod det om bisarra självskador. Men vem har rätt att döma? Men nu vill jag ha mitt liv tillbaka igen! Jag vill leva ett liv!
Kram
I stort är mitt liv ganska så bra! Mina mediciner funkar hyfsat, min terapeut är awesome och jag gör framsteg i behandlingen. Men sen kommer det dagar då jag mår lite sämre, fast livet går ju upp och ner och det är ju vad man gör för val här i livet som spelar roll. En rolig sak som händer just nu är att jag har börjat dejta, och det känns bra. En trevlig kille, ett år äldre än mig och kommer från Kristianstad. Tänk att detta skulle hända mig, jag som trodde att jag skulle leva singelliv i alla mina dar.
Anki
I väntan på maten
Snart dags att äta. Personalen gick ner för att hämta maten. Innan så pratade jag med min terapeut och frågade henne om när vi skulle börja med pe! Hon sa det kan jag inte svara på! Jag var så rädd att vi skulle börja med detta om en månad att jag hade varit beredd att skada mig för att slippa! Men jag gjorde min läxa och tog reda på fakta. Vi börjar inte med pe förrän vi båda är redo! Och det känns skönt. Men tänk att jag var redo att skada mig för detta! Vilket betyder att jag inte är redo på långa vägar!
Jag lever!
Vill bara säga att jag pausar från detta med att blogga! Orkar inte riktigt skriva och lusten till det har sinat. Men som sagt jag lever!!
Jag vill så mycket
Just nu känns det som om jag vill så mycket men jag hinner inte riktigt med allting. Istället blir jag helt vilsen i mig själv. Känner av en del saker som gör det jobbigare med vissa saker som tex att det känns jobbigt att vara nere i aktiveingen när det är för mycket folk där nere. Det blir för mycket ljud och alla pratar i mun på varandra, det gör att vissa av mina problem blir värre men hur ska jag säga det till personalen, jag väntar helt klart tills min terapeut kommer tillbaka och vi ska ha vår nästa session på tisdag i nästa vecka och då ska vi även skriva kontrakt i DBT. Jag fick ju börja om med orienteringsfasen när jag bytte terapeut och sen blev det ju lite uppehåll under tiden jag var på PIVA och därför har det tagit lite tid men nu ska det äntligen ske. Men jag ska ta upp problemet med min terapeut och kanske kan vi komma fram till någon kompromiss.
Nu står det på strukturen att jag ska läsa min bok som jag lånade på biblioteket igår..så...ha det nice
kram
Angelica
Självvalidering+DBT
I färdighetsträningen nu så är vi i modulen med validering. Svårt och tufft men det går. Just nu har vi i läxa att validera oss själva och det kan ju vara väldigt svårt. Man är alltid så himla negativ när det kommer till en själv men jag ska bli bättre på det genom att öva det. För när vi nu går igenom olika sätt att validera på så kommer det bli lättare med tiden. Vi har innan haft i läxa att validera andra och att uppmärkasamma när andra ger valideringar till mig. Så nu när man haft det i läxa så märker man sådant i omgivningen. Visst man har nog innan jag gick igenom detta med validering sannerligen validerat människor innan men då har man inte varit medveten om vad det hette och nu när man ska ha koll på det så blir det på ett helt annat sätt. Jag uppmärksammade hos mig att jag tyckte det lät konstigt och tillgjort när jag skulle validera andra men terapeuten sade att det var helt normalt att känna så och att det blir bättre med tiden.
går var jag duktig och åkte in till stan helt själv, lite exponering blev det då jag skulle åka buss själv men det funkade, lite jobbigt var det men jag fixade det och stolt är jag över det.
Nu är det snart lunch och tyvärr är det soppa och det kan jag säga är inte min favorit men jag får väl smaka på den men det finns ju bröd till så det kan man alltid äta, och det är torsdag idag och då blir det efterrätt...
Ha det nu så bra
kram
Angelica
Äntligen tio veckor
Idag har det äntligen gått tio veckor sedan jag skadade mig sist och det är verkligen en bedrift för min del, det var ett tag sedan det var så längesen något hände men jag strävar såklart efter att det ska bli flera veckor och månader och år. Jag jobbar och sliter med mycket i mitt liv, saker som jag aldrig har pratat om ska nu komma upp till ytan i en terapi som jag verkligen tror på. Så som sagt så kämpar jag i svett och tårar, inget blod här inte...
Idag hade jag tänkt att åka in till stan och fira att det är tio veckor, kanske jag köper mig en fin vårjacka...Jag känner att jag måste klappa mig själv på axlen för att jag ska fatta hur bra jag är. Ett mantra jag säger varje gång jag går förbi en spegel är "jag kan jag vill jag ska" De säger att det ska hjälpa att upprepa det för sig själv och till slut ska man verkligen tro på det och det får jag väl också kämpa med att tro lite mera på mig själv.
Jag saknar inte PIVA, det är en del jag vill sudda ut och det står för så mycket jobbiga minnen. Alla de gånger jag skadade mig där, hur jag fick vara i deras lägenhet med vak. Absolut inget jag vill som ska upprepas. Jag vet också att i vissa tider var det bra för mig att vara där men i längden så blev det bara fel. Jag kan känna nu att jag hittat rätt när jag kommit till Finjagården, det är här jag ska få hjälp med mina bekymmer och allt som har hänt. De kan verkligen sin sak här och det är jag glad för, men visst det finns ju de som inte alls gillar Finjagården och det får stå för dom men jag gillar det och jag vet att de kan hjälpa mig här. Jag har en bra terapeut som jag är nöjd med och som jag verkligen kan prata med. Så snart ska vi också skriva kontrakt i DBT och sen ska vi göra något som kallas för PE men det kan jag inte riktigt gå in på det är för känsligt än. Men DBT:N funkar äntligen, det är inte så flummigt när man väl har fått in tänket men jag får väl öva där också för vissa delar är extra jobbiga och svåra men det ska gå det med..
Men som sagt äntligen tio veckor idag..hurra hurra
kram
Angelica
