Igår var ju jag hos arbetsterpeuten, och det blev en hel del prat om allt som jag inte är så bra på. Så mitt självförtroende fick sig en törn. Först så gick hon igenom vad som var AMPS (glömt vad det står för) och sen skulle jag välja en aktivitet som jag har svårt med, alltså en hushållssyssla, jag valde att göra en fruktsallad för 2pers, sen så ska jag bädda rent i sängen. Både grejerna gör mig nervös och irreterad när det inte går som jag vill. Arbetst, kommer att vara med i ett hörn men hon kommer inte att hjälpa mig med det praktiska om jag förstod det rätt. Sen håller hon också på att göra en ADL-utredning. Där frågar hon mig om de vardagliga sysslorna som amn ska göra, vad jag kommer ihåg att göra och vad som är svårt. Så det blev en himla massa skrivande för henne igår. Jag har ganska mycket som jag ligger lite efter med, saker som jag inte kopplar om hur det ska vara och när jag ska göra det. Jag fick lämna ut mig totalt igår, släppte allting och bara "öste" på med detaljer för att det ska bli bra i slutändan. Hon pratade om en Handiphone, om ni vet vad det är. Det är som en handdata som man kan inprogramera ett schema för dagen och sen larmar den när jag ska göra dessa saker som t.ex städa rummet. Eller ta min medicin ja den kan fixa allt som jag behöver hjälp med för at komma ihåg saker och ting. Men jag förstod inte riktigt om jag skulle få den eller inte men jag hoppas på det.
Igår när jag skulle sköta min städuppgift så bad jag om hjälp för jag kom helt enkelt inte igång, jag förberedde mig nog i 2 timmar men till slut bad jag personalen om hjälp, och det står på mitt schema att de ska stötta mig om jag behöver det. Men då sade personalen att det är ju bara att plocka fram grejerna och sen sätta igång. Men det är inte så för mig. Så jag blev så ledsen och gick upp på mitt rum och grät, jag kände mig så oduglig och kass. Men när det hade gått en stund kom en av de andra tjejerna upp till mig och frågade om jag behövde hjälp. Jag blev så glad att hon ville hjälpa mig att tårarna kom..(hmmm de kommer nu med). Hon visste att personalen skulle hjälpa mig mera så hon stöttade mig istället. Jag är så tacksam att den tjejen hjälpt till. För utan henne hade det aldrig blivit gjort. Det är ungefär sådana saker jag har problem med men jag vet inte varför jag har sådana problem. Men det är det som arbetsterpeuten och psykologen ska reda ut.
Oj OJ OJ, det blev mycket skrivande nu på morgonen men jag behövde verkligen få ut det...Hoppas att ni orkade läsa allt..

kram
ANKi