Attans att man ska behöva vakna med ångest och demoner...det är verkligen inte roligt. Och att vara på PIVA är heller inte det roligaste, hoppas att läkaren skriver över mig på HSL så att jag kan pysa härifrån. Jag stannar verkligen inte här frivilligt. Dock är personalen bättre här än i Växjö.

Hatar att gå och vanka av och an hela tiden...

Märks det att jag är arg, visst här finns många sjuka människor men de kan iallfall lära sig lite vett. Komma in till dator och säga lille vän vad håller du på med??? Han tror verkligen att han är nåt men det är något lömskt över honom och jag klarar verkligen inte av denna person, hoppas innerligen att han ska åka hem idag så att jag kan börja slappna av,,,han skrämmer mig så den mesta tiden är jag inne på mitt rum och ugglar. Han är helt enkelt hemsk...usch usch. Men man kan ju inte hjälpa att man är sjuk men bara för att man är sjuk behöver ju inte det betyda att man är helt crazy...han har nog mer innanför pannbenet än vad det verkar...han kanske vill vara sjuk.??

Sitter och undrar vart fan mitt liv tog vägen...dock känns det som om jag inte haft ett liv sen kära farfar dog -92. Undra hur livet skulle varit om jag hade haft honom vid min sida??? Och farmor, -jag går i kyrkan för din skull. Tänker på dig och önskar dig fint där du nu är.

Att de var så dumma att inte säga till mig att sprutan som jag fick inte skulle börja hjälpa förräns en vecka efter jag fått min andra spruta. Hur kan de vara så fräcka att inte nämmna detta??? Ja ja, nu har de höjt en medicin så att jag ska få någolunda ro i kroppen. Det är samma medicin som jag tar bara att de har höjt den. Har dock lite marginal kvar på den så den kan höjas yttligare 200mg om det skulle behövas. Så visst kämpar jag, ibland går det bra och ibland sämre....Jag hoppas att detta ska hjälpa. Fin personal här som hjälper och stöttar, fast ibland är jag lite rädd för dom för vissa kan se bakom det där skalet jag har. Lite jobbigt tycker jag att det är...

Just så känner jag över min tid i Växjö, jag fick ingen direkt behandling och det som hjälpte där uppe var de andra tjejerna, de var mera betydelsefulla än restan av personalen tillsammans. Hur de bara såg till att deras eget schema funkade och när de skulle ha rast. Att vi som var där mådde dåligt var bara en petitess. Fick med mig mina journalanteckningar hem och det var inte mycket skrivet där, nästan ingetting om mitt mående utan mer att idag har Angelica varit på rummet nästan hela dagen, men snälla de kunde väl frågat varför jag låg inne på rummet??? Eller den gången då jag gick ner till personalen och sade att mina demoner var alldeles för jävliga, då svarar denne så här" Ja det du kallar för röster då frågade jag denne varför säger du så??? Han sa då att han visste att jag kände mig kränkt när han sa så. Jag undrade då varför han säger så till mig. Hans slutliga svar i detta samtal var -jo om jag säger det tillräckligt ofta så kanske du tar det bättre" Vad fan är det för något liksom, är det endast för att göra det lättare för sig själv??? Så ignorerad jag har blivit när jag har mina demoner, min nuvarande läkare i öppenvården visste inte ens om att jag hade problem med detta. Snälla liksom, var fan har de då sagt om mig och vad har de inte sagt??? Visst viss personal var väl ok där men de flesta slutade eller fick jobb på annan avdelning. Istället går där en massa rötägg och tror att de är något. Och ännu mera arg är jag för mina änglar sitter kvar där uppe och de bara sitter. Vad händer nu med dom liksom??? Och allt som de lovade att jag skulle få, vart tog det vägen?? DBT? KBT? ESL? MI? Det stod ofta i mina papper till förvaltningsrätten om allt de skulle göra för mig, men inget av det hände. Och NU, vart är jag nu??? Jo jag är inlagd igen och får börja om på ruta ett. Hur kul är det??? Nu är liksom frågan den kan de hjälpa mig här? Kan jag lita på dem? Jag vet inte vad jag ska tro.

ORKAR INTE VAD SOM HELST LÄNGRE.......fasen vad livet ska ta emot...

Jag ska kanske tacka för att det finns människor där ute som bryr sig. Jag önskar så att jag själv hade kunnat ta det till mig lite mera så att jag verkligdn orkat samla ihop lite styrka. Men nu går det inte, jag kämpar med demonerna, önskar så att det vore tyst. Jag vill bli lämnad ifred, känna av det tomma och tysta.

Ja här går man fram och tillbaka och absolut ingetting som händer. Jag hatar detta ställe. Önskar ingen denna tillvaro, det känns som om man är i helvetet. Mår piss och inget verkar hjälpa. Jag kämpar ändå men till vilken nytta??? För vem liksom??? Jag känner inte mig själv så varför kämpa för mig???

Just nu är livet absolut ingetting, jag bara går här och vankar av och an. Och som jag förstod det hela rätt så kommer det inte att hända något förräns nästa onsdag,alltså en vecka dit. Då ska det vara ny vårdplanering och nyasaker ska bestämmas. Vad vet jag ännu inte men något blir det väl. Skutan är ju skutan liksom och det dom har att erbjuda mig kanske inte räcker, ingen vet. För tydligen måste jag ha mer hjälp än vad jag har nu och något att göra.

Nu har jag fått byta sk sida här på PIVA el PAKA eller vad fan det nu heter. Jag önskar så att jag slapp vara här men så är icke fallet. Men men om en vecka går mitt LPT ut så då sticker jag långa vägar härifrån.

Lugnet som så fint hade lagt sig skriker med sin frånvaro, ångesten kryper under skinnet och jag önskar inget alls. Skulle träffat doktorn idag men han var uppbunden på en annan avdelning, så ingen meds mot demonerna. Jag fick ju en spruta i lördags men den har klingat av så nu är det bara att stå ut och ingett annat. Annars har dagen bestått av att bara sova, inte sovit så mycket de andra dagarna då jag mest har haft en massa myrkrypningar, villket resulterat i att jag sparkat mig till sömns. Hur det blir i kväll får väl väntas och ses. Nu är den vanliga medicinen intagen så jag lär vara nockad om sisådär en halvtimme, hoppas hoppas på lite sömn. Skulle ringt en kompis i kväll men jag vet inte om hon är vaken eller inte, ska kanske ge det ett försök om några minuter.

Just nu är allting sååålugnt o skönt. En pruta i umpen och det gjorde susen. Jag bad på mina bara knän inne hos el doctoro, jag visste inte vart jag skulle bli av. Nu är jag sååå trött att jag knappt orkar hålla ögonen öppna...ska ut en runda till förstås, fått 1hgånger 2 med personal....jag vill hhheeeeemmmmm....

jaha, då var det lördag då...och jag mår skit, längtar redan tills det är dags för kvällsmedicin så jag kan få gå och lägga mig. Jag hatar denna värld, allting känns som om jag gick i en dum äcklig mardröm och jag vaknar aldrig upp. Kanske ska snacka med el doctoro idag nu på morgonen. HMmm jag kommer få tunghäfta som vanligt. Dock snackade jag med en läkare igår och han fick väl reda på det mesta.

Nyss tillbaka från sjukhuskyrkan och deras gudtjänst där. Det var väldigt mycket tal om döden idag och vilken väg man skall ta. Döden var också en väg och även liv där med, undrar hur detta ska tolkas. Ska man ta det ordagrant eller ska man se det som att livet finns här och nu???

Jag bara undrar, hur ska jag stå ut här??? När ångesten kommer, när demonerna lever sitt liv, hur ska jag fixa detta??? Det är ju iof bara jag som vet. Men att lita på människor att de ska hjälpa mig, hur vet jag att de kommer att göra detta? Livet är ett mysterie, och jag kanske inte kan sia om framtiden.

yepp så blev det, förvaltningsrätten bestämde med hårda ord att tvångsvården skall fortsätta. Hade ett litet snack med en av skötarna efteråt, jag ska ge det en chans, men ack så ambivalent jag är. Hur ska jag fixka detta? orkar jag stå emot mina demoner?? vad är det för vård här liksom??? PIVA är ju ändå PIVA. men nu kommer jag att stanna här ett tag, hur länge vill de inte säga men det blir nog några veckor hmmm jag vill men vill ändå inte. Hur ambibvalent kan man bli egentligen????

Natten må hända har varit sådär, vaknar upp, fryser och går in och röker med en personal. Törstig får ett glas nyponsoppa. Går och lägger mig igen. Detta är dagen som jag ska infinna mig i förvaltningsrätten här i karlskrona. Anledningen till detta är att jag överklagat mitt LPT-beslut som togs för en vecka sedan.

Här sitter man fortfarande i karlskrona med sitt LPT, precis pratat med en i persnalen och hon tror inte att jag får komma hem i slutet av veckan. Men doktorn sa det att om jag mådde bra så fick jag det men de har tydligen sett att jag inte mår så bra, attans att det ska lysa igenom allting. Visst jag mår verkligen skit när demonerna styr mig nästan dagligen. Men jag vet inte om de fattar riktigt vad det handlar om för vissa kan man säga som man känner och sen säger de ändå bara att "jag kan inget göra, det är doktorn som bestämmer" Just nu hatar jag den repliken....ja ja, förvaltningsrätten på torsdag då får vi se vem som har rätt..

Denna stans jävla bubbla och jag kan inte ta mig någonstans...Jag har sådan ångest och bry med dessa demoner att det börjar tryta. Jag försöker och försöker men det går inget vidare. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag skriker men det kommer inget ljud längre. Jag står vid ett vägskäl och vet inte vilken väg jjag ska vandra längre. Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan men om hoppet är avgörande av det som vi vet så lite om...hur gör man då?? Jag bara undrar. Inget här och inget där. Jag går bara och väntar på något som borde vara bra men som inte är det. Nu ska jag återigen bara vänta och vänta för att medicinen ska göra sitt. Men det går inte...de lyssnar inte på mig, eller kanske lite men de famlar tycker jag. Och väntan den är låååång....går fram och tillbaka, vart ska jag sitta vart ska jag stå??? Ingen vet och vi bara äter och röker...det är mitt liv nu, cigg..

Detta jävla skitställe där man aldrig får vara ifred, dessa demoner som hela tiden säger en massa saker och man vågar inget säga för det kommer alltid att vändas emot en även om dom säger att det inte gör det. Dom bara ljuger, det kommer att användas mot mig, allting jag säger. Jag hatar det. Och jag kommer ingenstans heller, jo för jag sitter med vad de kallar för LPT, jovisst haft det innan men nu känns det riktigt jobbigt. AHHHH

varför ska man skriva om man inte direkt har några läsare???