Tack för alla

Jag ska kanske tacka för att det finns människor där ute som bryr sig. Jag önskar så att jag själv hade kunnat ta det till mig lite mera så att jag verkligdn orkat samla ihop lite styrka. Men nu går det inte, jag kämpar med demonerna, önskar så att det vore tyst. Jag vill bli lämnad ifred, känna av det tomma och tysta.
Men vad  gör man?? Önskan om att få känna smärta så att man vet att man lever. Hoppet börja sakta släckas och livet är bara ett rent helvete just nu...orka liksom...
kram
från
karlskrona


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0