Ja så har det varit för mig under många år. In och ut på osyk i olika delar av södra sverige. Mestadels kristianstad eftersom jag bott där under ca 7år. I början var jag inlagd under längre perioder men när jag sedan flyttade till ett LSS-boende så blev inläggningarna kortare. Jag lärde känna all personal och alla läkare kände till vem jag var. Jobbig period, att vistas på sjukhus så ofta gör så att man blir hospitaliserad. man vet inte så mycket om världen utanför. Man kan rutiner och regler på en avdelning och man tas ifrån sitt eget ansvar.
Man kan inte tro att jag fick mitt första LPT år 2005 då jag innan dess hade varit inlagd en hel del ggr. Tom läkaren var lite konfys att jag inte haft det tidigare. Men just den gången befann jag mig i en psykos och visste varken ut eller in. Efter den första gång med LPT så fastnade jag i det träsket och fick LPT sen varje gång jag var inlagd om det så bara var för någon natt.

Nu sitter jag också på ett LPT som varar till februari. Om det blir förlängt vet jag inte men man kan ju hoppas att det släpps. Hur min framtid ser ut efter rättspsyk vet jag inte. Har ingen lägenhet längre och vet inte var det blir för slags boende. Jag har ju en önskan om att få ha en egen lägenhet men jag vet inte riktigt om jag klarar det, men jag kan ju alltid hoppas.

Men nu strävar jag efter att aldrig mera få ett LPT på mig. Jag vill vara fri och aldrig mera inlagd på någon psykavdelning igen. Jag måste ta mig igenom detta.

kram
ANKi