Under kan verkligen ske vare sig man tror på det eller inte. Jag anser att det har skett ett under med mig sedan jag kom till växjö. Jag har blivit så mycket bättre på bara ett år. Jag har kämpat och kämpat och åter kämpat. Dagar och nätter. Så myscket ångest och hjärnspöken och ändå finns jag.
Så många gånger jag gjort mig själv illa på de mest drastiska vis, det är ett under att inget allvarligt har hänt.
Visst på kroppen syns det ärr efter otaliga gånger av självdestruktivitet, både på insidan och på utsidan. När jag befann mig i Karlshamn så skadade jag mig varje vecka och fick då åka till Karlskrona för operation men nu är det så himla mycket bättre. Jag har mina dalar men jag vet att det finns folk som fångar upp mig. Jag får vara glad, ledsen, arg utan att det ska kommenteras. Som sagt jag har mina dalar. Men jag ser ljuset någonstans där borta. Någon gång måste jag nå dit, jag vill så gärna.
Jag vill leva ett liv med "vanliga" problem, sådana som alla har. Men jag måste lära mig och acceptera vardagen som den är just nu och det är svårt.

Jag håller på med min utredning och sen får jag väl se vad den visar för något. Jag har 2ggr kvar och sen ska jag göra en amps-utredning också tillsammans med arbetsterapeuten. Och som jag skrivit innan, det tar tid. Och just nu har jag inte så mycket tålamod och ibland rinner bägaren över. Tårar kommer och rädslan finns där, jag undrar hur det kommer att se ut i framtiden. Vad vill jag och vad vill jag inte.
Men det är en bit kvar att vandra och jag hoppas att det kommer att gå vägen..
kram
ANKi