Att skriva för en bra sak är en grej men att skriva för att hjälpa andra är ännu bättre.
Jag har ju som  sagt var kommit ut i friheten igen efter att ha varit inlagd mer än 2 år, 1½ år uppe på Rättspsyk i Växjö. Där hamnade jag efter en allvarlig incident på avdelningen i Karlshamn. Jag mådde så himla dåligt när jag var i Karlshamn, skadade mig var och varannan dag. Många turer blev det till OP och sjukhuset i karlskrona. Jag fick för mig att jag skulle svälja saker och jag gjorde det. Idag så skulle jag alsrig göra så för jag vet vilka skador det kan bli, ibland kan det också leda till döden. Men jag tänkte inte så långt då utan jag gjorde det mesta för att döva smärtan inom mig. Efter en lång tid i karlshamn så mådde jag inte bättre utan allting blev så himla jobbigt och det hela slutade med att jag tände eld på mig själv. En sak som jag verkligen inte är stolt över idag men inget jag kan göra ngt åt nu. Jag fick 3e gradens brännskador på Buk och lår. Denna incidenten gjorde också så att jag hamnade på Rättspsyk, jag var i väldigt dåligt skick när jag kom dit och fick genomgå en hel del operationer. Men när jag var där uppe så insåg jag att så här kan jag inte hålla på utan då valde jag att välja en rätt väg istället. Alla mina år inom psykiatrin fick mig att inse att nu måste jag göra något åt detta, jag måste kämpa för mig själv och för alla som jag har skadat. Framförallt så ville jag kämpa för min familj där hemma. Jag ville ju hem igen så då var det bara att kämpa på. Jag slutade att skada mig och jag klarade av det beslutet, visst tankarna fanns där men jag gjorde inget. Jag tog mig i kragen liksom.
Men sen kom jag till Talludden och klarade det ganska bra, fram tills jag bröt foten och sjunk ner i djup svacka. Jag blev inlagd då på en ganska säker avdelningen inne på kliniken och stannade där i mer än en månad.
Jag kom tillbaka till tallis och allt gick helt ok, dock så var det den där NP-utredningen som jag hatade, en jäkla psykolog som inte trodde på mig ett ögonblick...kärring säger jag nu...
Men efter några andra omständigheter hamna jag på avdelningen igen (64). Och där var jag nu fram tills jag blev utskriven. Och nu är man ute i det fria...och det är sjukt jobbigt. Liksom vad förväntar dom av en när man har varit inne så länge liksom. Fasen knappt fått skita ifred. Nu har jag mitt alldeles egna liksom och vad gör jag, jo jag sitter och gkor hela dagarna och väntar på att jag ska bli trött så jag kan få sova igen. Tankarna viner om vartannat, hemska tankar och jävla demoner som sätter fanskapet på plats i hjärnan. Jag hatar det. Och igår liksom, jävla psyk säger jag. Jag tror de kan hoppa och skita istället och sen ska de dokumentera att jag har ringt men va fasen ska de göra det för när de ändå inte kan få bukt med mina demoner.
Jo jag har demoner vad ni än säger...de sitter där och babblar hela tiden. Ja, man kan bli knäpp för mindre.
Och ingen sömn jag får heller, har fasen knappt sovit sen jag kom hem. Man ligger vaken i sängen och väntar på sömnen som nästan aldrig kommer. Är det så här livet är nu ute i det fria??? Jag är skadad för resten av mitt liv, inget kommer bli sig likt igen...tack för det liksom...

Angie