Ja då var det helg igen. Uppstigning redan vid klockan 06. Och alla redan så har jag och H skrivit schema för nästa vecka. Och idag skiner äntligen solen i Växjö, det var ett bra tag sen den gjorde det så den är riktigt välkommen.
Idag ska jag laga mat, annars har jag inget på schemat idag. Visserligen tror jag vi skulle göra en inventering på cyklarna här men jag vet inte.

Nu i några dagar så har jag läst en blogg som en tjej skriver, hon överlevde ett fall på 15 meter, helt otroligt. Kanske inte hon tycker så men de är ett under att hon lever. Tyvärr kan hon aldrig gå igen och hon mår inte bra. Jag kan förstå henne, visst jag har inte gjort ett sådant försök men väl så många andra. Jag vill gärna att ni besöker hennes blogg. www.handleder.blogspot.com 

Att vilja dö är en stark känsla och vi är många som delar/delat denna känsla. Det är en känsla av ren desperation och en verklig önskan om att aldrig mera få vakna upp. Jag har haft denna känsla många gånger och har gjort en hel del försök att inte få finnas mer men jag lever och jag börjar bli glad av att få se livet igen. Visst jag mår dåligt och så men ibland får man överväga det dåliga mot det bra. jag har mycket som jag måste bearbeta och det kan verkligen ta emot och vissa dagar vill jag som så många andra bara dra täcket över huvudet och bara somna om. Eller så vill jag bara ligga i sängen och inte göra ett skit och kanske tycka synd om mig själv. Sådana dagar måste man få kunna ha. allting är inte HURRA hela tiden, livet är som en jojo, det går upp coh ner och ibland trasslar tråden till sig.
Jag tror jag har insett att jag vill alldeles för mycket för att just nu inte välja livet. Därför så går jag på mitt rep, balanserar lite, vinglar lite men jag håller mig på repet. Jag kan inte tala för framtiden för den vet jag inget om men jag kan säga hur det är nu. Just nu vill jag leva, visserligen har jag jobbiga tankar men dom får man jobba med. Och han där uppe ska verkligen veta att jag jobbar...

kram
ANKi